Oliven som symbol i heliga skrifter och i antika epos.
I Bibeln kan vi läsa berättelsen om duvan som återvände till Noas ark med en olivkvist i näbben som ett tecken på att det åter rådde fred mellan Gud och människorna.
Olja och olivträd är ofta omnämnda i de homeriska eposen Illiaden och Odyssén. Som belysande exempel kan vi nämna Odysseus säng, som var framtagen ur ett enormt olivträd, eller hans kropp, som täcktes och tvättades med olja för att han skulle bevara sin styrka och ungdom.
Cykloperna å sin sida använde käppar och påkar som var tillverkade av olivträd, liksom den käpp Odysseus använde sig av för att förblinda Polyfemos.
Homeros upplyser oss dessutom om att de avlidna lades på en bädd av olivblad och täcktes med olja, och att även gravarna smyckades med kronor och kvistar från olivträdet.
Enligt legenden åberopade kungen Kekrope gudarnas skydd av hans stad. Detta föranledde Zeus att utropa en tävling mellan havets kung Poseidon och vishetens gudinna Athena. Den av dem som gav den mest användbara gåvan skulle bli stadens beskyddare.
Poseidon slog på klippan med sin treudd så att en saltkälla bröt fram. Dessutom uppstod ett dittills okänt djur, hästen, som blev symbol för Poseidons makt över haven. Athena skapade å sin sida ett olivträd som hon under tusentals år skulle erbjuda människorna som en ”värdefull sås” till matlagning men också för vård, skönhet och massage.
Athena vann, och blev beskyddare av den stad som fått sitt namn efter henne.
För att ära vishetens gudinna reste atenarna Parthenon och instiftade festivalen Panathenaia.
På den tiden belönades festivalens vinnare med pengar, guldmedaljer och olivolja som utvanns ur stadens heliga olivträd och förvarades i rikt utsmyckade kärl.
Under de spel som till Zeus ära instiftades på Olympen belönades atleterna med urnor fyllda med olja. Vinnaren kröntes dessutom med en krona av olivkvistar.
Det var också vanligt att sportutövarna masserade kroppen med olivolja.
Även vanligt folk smorde kropp och hår med olivolja som berikats med ört- och blomextrakt.
Den som var ute efter att förföra någon bar alltid med sig en behållare med parfymerad olja som sattes fast vid handleden eller i bältet.
Under hela antiken och i många civilisationer hade oljan en både renande och skyddande funktion, för att förhindra att gudomligheten avlägsnade sig från avbilderna.
I den egyptiska civilisationen användes olja för att smörja kropp och huvud på de avlidna som skulle balsameras.
Under dessa procedurer var det bara den vars hår, ansikte och fötter hade smorts med olja som fick närma sig hjältarna, som i sin tur hade renats med balsam.
Bibeln berättar om smörjelse av kungar, prinsar, altare och liturgiska föremål. Faktum är att den myrra som de vise männen bar med som gåva till Jesus, och som kallas ”Herrens smörjelse”, i själva verket var en enkel olja som berikats med aromer.
I Den heliga gravens kyrka i Jerusalem finns smörjelsestenen som är den sten som användes för att smörja Jesu kropp med balsam innan begravningen.
Idag lyser oljelampor, som representerar en religiös övertygelse vardera, upp stenen.
Olivkvisten omnämns i det stycke i Evangeliet som berättar om hur Jesus i triumf rider in i Jerusalem. Än idag välsignas olivkvistar som man byter med varandra som ett fredstecken under Palmsöndagen.
I den kristna religionen används olja än idag under dopet, konfirmationen, sista smörjelsen och under ceremonier som leds av präster eller biskopar. Dessutom är en tänd oljelampa på ett altare ett tecken på Herrens närvaro.